Det är politikens ansvar att se till att Sverige även i framtiden har förmågan att tillverka eget stridsflyg. Att värna vår inhemska vapenindustri kan inte skjutas över på Försvarsmakten, skriver S- och M-politiker.
Sverige är ett av fem länder i världen som har en egen tillverkning av stridsflygplan. Det ska vi vara stolta över. Övriga nationer är USA, Frankrike, Kina och Ryssland. I denna exklusiva klubb sticker vi ut som ett litet land med begränsade resurser. Vi ligger dessutom nära en stormakt vilket gör oss sårbara. Just närheten till Ryssland var en viktig orsak till att Sverige 1937 grundade Saab med uppdraget att säkra vårt lands försörjning av militära flygplan. Det var nödvändigt för att upprätthålla vår nationella säkerhet och värna vår suveränitet – en situation som tragiskt nog är lika angelägen i dag som på 1930-talet. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 visade vad vår granne i öst är kapabel till.
Tack vare Gripensystemet har Sverige ett flygvapen i världsklass. Planet kan spridas i vårt avlånga land för att inte vara sårbart i kris och det kan starta och landa på en vanlig landsväg. I jämförelse med närmaste konkurrent kostar Gripen bara hälften så mycket att anskaffa, flyga och underhålla. Sverige har under mer än 80 år utvecklat förmågan att leverera ett avancerat stridsflygsystem till en lägre kostnad än något annat land.
Svensk försvarsindustri är världsledande med en teknologisk miljö i absolut framkant. Det tål att upprepas: vi är ett av enbart fem länder i världen som kan utveckla och tillverka egna stridsflygplan. Att vi ska behålla den förmågan är dock inget vi kan ta för givet och just nu ser vi oroande tecken i form av ett politiskt vakuum där vi upplever att det saknas handlingskraft på riksnivå.
Vi anser att Försvarsmakten måste göra fler beställningar av Gripen E och F, och detta kan inte vara upp till ÖB att säkerställa. Att säkra Sveriges fortsatta förmåga att tillverka stridsflygplan är i högsta grad en politisk fråga. Redan 2027 går produktionen av Gripenplanen ner. Saab räknar med att leverera de sista Gripen E/F-planen till Sverige och Brasilien år 2030, sedan är det än så länge tomt i orderboken. Om inga nya beställningar läggs kommer Saab att börja avveckla tillverkningen av stridsflygplan om ett par år. Drar vi ut för mycket på tiden riskerar Saab att tappa så mycket utvecklingskompetens att det inte är möjligt att genomföra fler tillverkningar av Gripen E och F.
Ett sådant scenario vore en katastrof för Sverige. Vi får inte förlora vår förmåga att tillverka egna stridsflygplan. Att bygga upp en stridsflygindustri på nytt är oerhört kostsamt och tar flera årtionden i anspråk. Pengamässigt talar vi om tiotals miljarder kronor. Efter att ha lagt ner sin flygvapenindustri på 1980-talet beslutade Storbritannien att återuppbygga den, men först år 2040 beräknas deras nya stridsflyg vara i drift.
Saab har också inlett ett arbete med att utveckla ett nytt stridsflygplan som ska ersätta Gripen E, men det kommer dröja åtskilliga år innan efterträdaren kan börja tillverkas och även här har vi hört oroande resonemang om att Sverige inte kommer kunna bära kostnaderna eller ha potential för den avancerade teknikutveckling som krävs.
En vanlig invändning mot att Försvarsmakten ska göra fler beställningar på Gripen-planen är att det finns goda möjligheter att få internationella ordrar. Visst är det fantastiskt att andra länder väljer att köpa stridsflygplan som tillverkas i Östergötland, men det duger inte med en strategi som går ut på att andra nationer ska hålla oss under armarna. Det är upp till Sveriges riksdagsledamöter att värna vår egen flygvapenindustri.
Förutom att säkra Sveriges försvarsförmåga vid kris och krig betalar flygvapenindustrin tillbaka sig till samhället på bred front. Gripensystemet har skapat över 100 000 arbetstillfällen och säkrat miljarder i skatteintäkter. Stridsflygindustrin har historiskt gett 2,6 gånger tillbaka till svenska staten mot vad den kostat, vilket innebär att varje investerad krona i Gripen har genererat 2,6 kronor till samhället. Detta enligt en undersökning av nationalekonomen Gunnar Eliasson.
I tider av kris och krig talas det mycket om Sveriges behov av att vara självförsörjande. För oss vore det märkligt om det inte skulle omfatta självförsörjning av vapen och stridsflyg. Vi är den enda nya medlemmen i Nato som har en egen försvarsindustri. Den tillför i sin tur mycket högteknologisk förmåga till både oss själva och Nato. Vi får inte låta den gå till spillo.
Kristina Edlund (S)
kommunstyrelsens ordförande (KSO), Linköping
Niklas Borg (M)
vice KSO, Linköping
Olle Vikmång (S)
KSO, Norrköping
Mark Henriksson (M)
KSO, Motala
Cecilia Burenby (S)
KSO, Mjölby
Mats Annerfeldt (S)
KSO, Finspång
Martin Sjölander (M)
KSO, Söderköping
Thomas Lidberg (S)
KSO, Åtvidaberg
Peter Karlsson (M)
KSO, Vadstena
Claes Sjökvist (S)
KSO, Boxholm
Christer Segerstéen (M)
KSO, Kinda
Per Hollertz (M)
KSO, Valdemarsvik
Jonas Andersson (M)
KSO, Ödeshög