Att vara förälder och göra det bästa för sitt barn är oerhört svårt. Du behöver vända ut och in på dig själv för att alltid sätta ditt barns behov först. Det är ett stort ansvar och lika viktigt som det är att hjälp finns för den förälder som har problem, lika självklart borde det vara att konsekvenser följer för den förälder som väljer att tacka nej till socialtjänstens stödinsatser som syftar till att se till barns bästa.
Som förälder är det ditt ansvar att se till att dina barn kommer till skolan, att de sköter sig och inte gör något olagligt. Om du brister i några av dessa delar får det konsekvenser. Du kan bli skadeståndsskyldig om ditt barn begår ett brott eller så kan du krävas att betala vite om ditt barn inte går till skolan. Men det finns inga liknande konsekvenser för den förälder som inte uppfyller sitt föräldraansvar.
Om ett barn inte kommer till skolan trots att skolan har gjort allt den ska för att förmå barnet (och föräldrarna) att gå till skolan finns möjligheten att dela ut ett vitesbelopp till föräldrarna. Barn har inte bara rätt till en utbildning, de har också rätt till en trygg och säker uppväxt. Så varför finns det inga liknande konsekvenser för den förälder som inte följer socialtjänstens rekommendationer?
Jag anser att det måste finnas en möjlighet för socialtjänsten att kräva föräldrar med böter (viten) om de inte vidtar de åtgärder eller tar emot de stödinsatser som socialtjänsten anser behövs för att deras barn ska kunna få en bra uppväxt och framtid. Det kan i praktiken handla om att socialtjänsten bedömer att en förälder behöver gå en föräldrakurs för att på ett bra sätt kunna ta hand om sitt barn. Om föräldern väljer att inte göra det finns det idag inga direkta konsekvenser som följer och i slutändan är det barnet som blir lidande. Vi måste börja prioritera barns bästa och våga ställa krav på föräldrar att ta sitt ansvar.
När socialtjänsten under en utredning finner att förhållandena inte är så illa att det föreligger orsak för tvingande åtgärder, som exempelvis ett tvångsomhändertagande, så kan socialtjänsten endast försöka förmå föräldrarna och barnet att ta emot frivilligt stöd. Men om familjen motsätter sig stödet och tackar nej, avslutas utredningen och socialtjänsten kan inte göra mer förrän något nytt inträffar och en ny orosanmälan inkommer. När så sker har inte sällan situationen och problematiken kring barnet förvärrats, en negativ utveckling som hade kunnat undvikas om stöd hade kunnat sättas in tidigare.
Stora delar av socialtjänstens arbete grundar sig på att människor är villiga att ta emot insatser om de är eller blir motiverade. Men vad gör vi när motivationen inte finns? Ska vi då låta barnen bo kvar hemma med föräldrar som inte tar sitt ansvar till dess att situationen har blivit så illa att de måste bli omhändertagna?
Den här verkligheten gör att kraven som ställs på socialtjänsten idag är orimligt höga. Socialtjänsten förväntas hindra barn från att fara illa hemma, från att bli kriminella och från att skada sig själva eller sin omgivning. Orimligheten ligger att förutsättningarna att uppfylla kraven helt enkelt inte finns. Det kan dock förändras genom att socialtjänsten får möjlighet att kunna dela ut böter vilket både skulle stärka deras roll och förbättra förutsättningarna för deras arbete. Men då måste vi våga börja ställa krav på föräldrar och införa konsekvenser för dem som inte tar sitt ansvar.
