Ska vi ha ett tiggeriförbud värt namnet behöver regeringen se till att ett sådant införs nationellt. Sveriges kommuner saknar i dag tillräckliga verktyg för att införa lokala tiggeriförbud, skriver Kristina Edlund (S) och Niklas Borg (M).
Regeringen gav tidigare under mandatperioden ett uppdrag att analysera om det finns skäl att begränsa eller förbjuda tiggeri nationellt i Sverige. När betänkandet av utredningen överlämnades i juni var slutsatsen att det inte finns något behov av att införa ett nationellt tiggeriförbud. Utredaren angav två orsaker:
* Att tiggeriet har minskat i omfattning.
* Att Sveriges kommuner redan har möjlighet att införa lokala tiggeriförbud genom sina lokala ordningsföreskrifter.
Tyvärr måste vi säga att inget av argumenten håller.
I vår vardag som kommunpolitiker ser vi flera problem kopplade till tiggeriet trots att det har minskat i omfattning. Det handlar till exempel om pantburksbedrägerier, olovliga bosättningar, snatteri och människohandel. Både polis, handlare och civilsamhället vittnar om att en stor del av tiggeriet är kopplat till organiserad brottslighet. Även om tiggeriet är mindre synligt i gatubilden är det inte ett skäl för att blunda, särskilt när vi vet att det omgärdas av brottslig verksamhet. Den ledande principen borde vara att all form av kriminalitet ska motarbetas oavsett om den minskar eller ökar i omfattning.
Utredarens andra argument, att Sveriges kommuner redan i dag har möjlighet att förbjuda tiggeri genom lokala ordningsförekrifter, håller tyvärr inte heller. I Linköping införde vi nyligen ett lokalt tiggeriförbud helt i linje med modellen som utredaren förordade. Problemet är att förbudet enbart omfattar 18 platser i kommunen, fler områden än så kan vi inte ha med enligt rådande rättspraxis. Tiggeriet finns med andra ord kvar i vår kommun men på andra platser. Vad hjälper det att det försvinner från Stora torget när det kan fortgå på det stora köpcentrumet ett par kilometer längre bort?
Vi är medvetna om att tiggeriförbud är en komplex fråga eftersom det rör sig om människor som har det väldigt svårt. Vem skulle frivilligt resa till Sverige för att tigga om situationen inte vore bedrövlig i hemlandet? Dessutom är många som reser hit romer som diskriminerats sedan generationer tillbaka i sina hemländer. Från vissa politiska partier och organisationer lyfts därför argumentet att vi borde erbjuda dessa människor social hjälp i stället för att förbjuda tiggeri.
Här någonstans behöver vi dock fråga oss var vårt ansvar som kommunpolitiker börjar och slutar. Är det rimligt att Sveriges kommuner ska bekosta sociala insatser för människor som egentligen inte omfattas av vårt välfärdssystem? Vi tycker inte det.
Vårt välfärdssystem är uppbyggt på principen om omfördelning, där alla bidrar och får hjälp efter förmåga, och det omfattar inte alla EU-medborgare. Vi hjälper dessutom inte EU-migranter på lång sikt genom att exempelvis anordna soppkök eller andra sociala insatser. Vi har tidigare provat detta i Linköping vilket tyvärr inte gav någon långsiktig förbättring. Risken är snarare att vi understödjer ett skuggsamhälle.
Ska vi ändra livsvillkoren för utsatta människor i Europa krävs internationella insatser. Länder som Bulgarien och Rumänien behöver få större press på sig att sluta diskriminera sin romska befolkning. Våra partier driver dessa frågor på EU-nivå, det är i den instansen som de hör hemma.
